Henryk Lipps musik och Freddie Wadlings sång har följt mig sedan gymnasiet. Första skivan med Blue for two köptes på vinyl och jag har aldrig tröttnat. Tagit semester, men alltid återvänt. Nu var det ett tag sen sist. Men Wadling dyker upp i nya sammanhang och lyckas göra vilken platta eller scen som helst till sin. Tyvärr Petter, det enda jag kommer ihåg av din senaste platta är att Freddie sjöng på ett av spåren. De senaste årens visplattor har han själv satt i ett alldeles glasklart perspektiv:
“När vi spelade in låtsades jag att vi regisserade en David Lynch-film. För de har en viss bisarr prägel. På det viset kändes det mera vettigt.”
Precis så. Nu läser jag i HD att Blue for two är på gång med (minst) en ny platta, den första på tio år, och att Wadling släpper en soloplatta till. Det gör mig glad och nostalgisk. Så jag lyssnar på vinden som sliter i träden och och regnet som piskar takplåten. Rullar in mig i en filt och tänder levande ljus. Ser om Hellraiser och kanske In the Mouth of Madness. Slår upp ett glas rödvin och läser lite Poe och Lovecraft. Det här kan bli en bra höst.













