Ridley Scotts “Final Cut” av Blade Runner har varit på väg sedan sekelskiftet och nu är den äntligen här. Jag har inte sett filmen sen förra gången Scott var framme och röjde med saxen i “Director’s Cut” i början på 90-talet. Då såg jag filmen för första gången på bio och kunde låta ögonen svepa över varje scen och suga i mig detaljerna. Det var en ny film på flera sätt.
Nu är det dvd och hemmabio som är aktuellt. (Egentligen borde jag väl skriva om hd-dvd/blueray men jag har varken råd eller lust att byta system idag. Kan jag vänta på nästa generation?) Den sextonårige Niclas som såg Blade Runner första gången på vhs och moviebox kunde inte drömma om en sån här lyxig utgåva. Det finns extramaterial så att det räcker till trettonhelgen. Minst. Och så finns alla de gamla versionerna av filmen med i lådan: 1982 (amerikansk och internationell), 1992 (director’s cut) och en workprint-version som överkurs.
Sen var ett huvudattraktionen: Blade Runner: Final Cut (2007). Med uppfräschade effekter, nyinspelat material som fyller i några skönhetsfläckar och så nymixat surround-ljud. Kanske kunde jag/då inte heller föreställa mig att den tjugofem år äldre versionen skulle bli så uppspelt av den här tidiga julklappen. Nu är jag ju lika gammal som Harrison Ford var när filmen spelades in.
PS. Jo, Blade Runner har funnits på dvd tidigare. Två gånger. Director’s Cut kom 1999 helt utan extramaterial, med vhs-nära bild och 2.1-ljud. Samma version släpptes remastrad för nästan exakt ett år sedan, november 2006, när Final Cut redan var färdig men inte utgiven. Inget extramaterial och samma ljud. Kossan gnydde ynkligt när man girigt pressade ut de sista dropparna från hennes ömma spenar.
